Orättvist
Fyra nätter har vi nu fått sova utan att gossen vaknat, hoppas, hoppas, hoppas de har vänt nu!!!! Leverproverna som vi var och tog i onsdags var bra så imorse har vi börjat upptrappningen av den nya medicinen och nertrappning av den gamla. Jag hoppas att allt detta ska leda till att Isak blir helt anfallsfri, jag är rädd för att hjärnan ska påverkas negativt av alla dessa småanfall som han har hela tiden. Samtidigt känns de lite läskigt att byta till en mycket starkare medicin, skulle ju så önska att både han och vi slapp allt detta. Att han skulle slippa sitt förbaskade handikapp och få vara som alla andra och att vi skulle slippa all denna oro för hur framtiden ser ut för honom.
Visst alla föräldrar oroar sig för sina barn och hur det ska gå för dem i livet, men vi går ständigt omkring och tänker på hur det ska bli med kompisar, skola, jobb, familj såna saker. Saker som man egentligen inte ska behöva tänka på dagligen. Det som gnager mest just nu är hans avvikande beteende på förskolan och här hemma, något är de som är fel. Men vad??? Ännu en punkt i protokollet som antingen ska bockas av för, ja det har han, eller strykas helt. Är så less på allt detta och inte gör det saken bättre att jag är gravid och helt instabil just nu. Tålamodet är noll, jag är jämt trött och känner bara att allt är så j-vla ORÄTTVIST!
Jag vill ha ett normalt liv just nu, med ett "normalt" barn och kunna njuta av den här graviditeten. Som de är just nu så går inte det. Jag oroar mig för hur det ska gå med två barn, framförallt med Isak som kräver så pass mycket mer än jämnåriga barn. Jag oroar mig också nånting fruktansvärt för att de ska hända nåt med den här bebisen, vad gör vi då? Hur ska vi orka då? Jag vet att vi skulle älska det barnet massor ändå, för känslorna för Isak har ju inte förändrats för att han har ett handikapp. Men orken kommer vi att ha den?
Ibland kan jag önska så mycket att alla andra i vår bekantskapskrets för en dag eller vecka skulle få känna på hur det är att leva så här. Att dom inte skulle sitta där med sina "normala" barn och bara nicka medlidande men ändå inte begripa nåt. Att man inte skulle behöva se i deras blick, den tacksamma tanken att de inte är dom som är drabbade. Jag vet att jag är egoistisk men ibland blir jag så j-vla trött på att höra om alla fantastiska framsteg andra barn gör. Såna gånger har jag bara lust att stoppa fingrarna i öronen och skrika!!!! Den här hösten har varit som en berg-och dalbana både i vardagen och känslomässigt, så som läget är just nu så orkar jag inte umgås med folk. Orkar inte göra normala saker tillsammans med andra eftersom jag mår så dåligt över hur vi har det här hemma. Jag hittar ständigt på ursäkter eller låtsas vara upptagen när det är saker på gång. Vi har inte varit på en enda släktsammankomst på flera månader, jag orkar helt enkelt inte. Det är lättare att ljuga ihop nåt och stanna hemma i det trygga och vana. Där ingen nickar medlidande eller säger något som sårar och river upp en massa känslor.
Visst alla föräldrar oroar sig för sina barn och hur det ska gå för dem i livet, men vi går ständigt omkring och tänker på hur det ska bli med kompisar, skola, jobb, familj såna saker. Saker som man egentligen inte ska behöva tänka på dagligen. Det som gnager mest just nu är hans avvikande beteende på förskolan och här hemma, något är de som är fel. Men vad??? Ännu en punkt i protokollet som antingen ska bockas av för, ja det har han, eller strykas helt. Är så less på allt detta och inte gör det saken bättre att jag är gravid och helt instabil just nu. Tålamodet är noll, jag är jämt trött och känner bara att allt är så j-vla ORÄTTVIST!
Jag vill ha ett normalt liv just nu, med ett "normalt" barn och kunna njuta av den här graviditeten. Som de är just nu så går inte det. Jag oroar mig för hur det ska gå med två barn, framförallt med Isak som kräver så pass mycket mer än jämnåriga barn. Jag oroar mig också nånting fruktansvärt för att de ska hända nåt med den här bebisen, vad gör vi då? Hur ska vi orka då? Jag vet att vi skulle älska det barnet massor ändå, för känslorna för Isak har ju inte förändrats för att han har ett handikapp. Men orken kommer vi att ha den?
Ibland kan jag önska så mycket att alla andra i vår bekantskapskrets för en dag eller vecka skulle få känna på hur det är att leva så här. Att dom inte skulle sitta där med sina "normala" barn och bara nicka medlidande men ändå inte begripa nåt. Att man inte skulle behöva se i deras blick, den tacksamma tanken att de inte är dom som är drabbade. Jag vet att jag är egoistisk men ibland blir jag så j-vla trött på att höra om alla fantastiska framsteg andra barn gör. Såna gånger har jag bara lust att stoppa fingrarna i öronen och skrika!!!! Den här hösten har varit som en berg-och dalbana både i vardagen och känslomässigt, så som läget är just nu så orkar jag inte umgås med folk. Orkar inte göra normala saker tillsammans med andra eftersom jag mår så dåligt över hur vi har det här hemma. Jag hittar ständigt på ursäkter eller låtsas vara upptagen när det är saker på gång. Vi har inte varit på en enda släktsammankomst på flera månader, jag orkar helt enkelt inte. Det är lättare att ljuga ihop nåt och stanna hemma i det trygga och vana. Där ingen nickar medlidande eller säger något som sårar och river upp en massa känslor.
Kommentarer
Postat av: Therese
styrke kram
Postat av: Sanna
Jag kan ju inte säga att jag vet hur ni har det, för det kan jag bara inte. Men jag har en förståelse för hur ni känner er.
Tycker att ni är starka och starkare blir ni för varje dag.
När jag känner att något är fruktansvärt orättvist, brukar jag ändå tänka att det bara måste finnas en mening med att det ska vara såhär. Det var meningen att just ni skulle få Isak och nån gång i framtiden kommer ni att få erat svar till varför.
Kram
Trackback
