issemam

Natten mot den 18:e vaknade jag vid tretiden av en kraftig sammandragning. Klev upp och gick på toa och när jag kom tillbaks till sängen så fick jag ännu en sammandragning. Kände mig konstig i hela kroppen och hade svårt att somna om. Sammandragningarna fortsatte komma ungefär var tioende minut, men gjorde inte särskilt ont. Var fortfarande vaken strax efter sex när Isak vaknade. Väckte Magnus och berättade att de nog hade satt igång nu, men att jag skulle gå och ta en dusch för att se om värkarna skulle avta. Han få ytterligare tre värkar under tiden jag duschade och nu började dom kännas lite mer och höll i sig ungefär en minut. Vi gick ner för att göra Isak klar för dagis och ringa mamma som hade 25 mil att köra. Magnus åkte iväg med Isak och jag ringde till BM där jag hade en tid samma eftermiddag och meddelade henne att jag kanske inte skulle dyka upp.

Värkarna fortsatte komma men nu lite tätare, ungefär var femte minut. Men fortfarande gjorde dom inte särskilt ont. Vid elva så ändrade dom plötsligt karaktär och började göra riktigt ont men nu kom dom istället väldigt oregelbundet, allt mellan fem minuter emellan till varannan minut. Och dom höll inte längre i sig i mer än 30-40 sekunder. Jag vankade omkring här hemma för då var det inte lika outhärdligt när värkarna kom. Vid tolv började de kännas riktigt jobbigt och jag skulle precis ringa upp till förlossningen när mamma körde upp på gården. Då avtog värkarna nästan helt och det blev mer som ett molande i magen.

Vi bestämde oss för att klä på oss och gå ut på en promenad för att försöka få igång det igen. Kallt var det ute och de var inte de lättaste att promenera omkring men vi stånkade ändå runt här på Hertsön ett bra tag. Värkarna började nu bli intensivare igen. Vi gick in och jag försökte slappna av mellan värkarna som nu bara blev tätare och tätare. Vid tvåtiden beställde vi pizza och jag ringde samtidigt till förlossningen och dom tyckte vi skulle komma upp så fort vi ätit. Magnus åkte iväg och hämtade Isak vid tretiden medan jag och mamma åt. När dom kom tillbaks så hade jag gjort mig klar och vi packade in väskan i bilen och pussade hej då till Isak. Bilfärden till sunderbyn var riktigt jobbig och värkarna kom tätt och intensivt. Väl uppe på förlossningen blev vi inskrivna på en gång och fick ett rum. Jag var hela tiden säker på att vi skulle bli hemskickade igen och på ctg-kurvan som dom tog såg värkarna verkligen pluttiga ut. Fast precis som vid Isaks förlossning så hade jag mer ryggvärkar och dom registrerades inte. När kurvan var klar så kom barnmorskan som vi skulle ha in och det visade sig att det var samma BM som vid Isaks förlossning :-) En helt underbar BM som vi funkade jättebra med förra gången så det kändes tryggt!

Hon undersökte mig och jag var öppen fem centimeter, så ingen hemskickning :-) Dock hade huvudet inte sjunkit så långt ännu. Klockan var nu fem. Jag fick byta om och fick en kanyl i handen. Så lämnade hon  oss ensamma för att komma tillbaks på en timme ungefär för en ny undersökning. Jag och Magnus räknade då ut att om jag skulle öppna mig en centimeter i timmen så skulle de nog vara klart ungefär vid midnatt. Jag vankade omkring i det minimala rummet under hela den timmen med värkar som kom var tredje minut och höll i sig ungefär en minut. Vid sex så var det så dags för nästa undersökning, jag hade då inte öppnat mig ytterligare så BM tyckte vi skulle ta hål på hinnorna och sätta skalpelektrod på bebisen. När vattnet hade gått så blev värkarna ännu mer intensiva och jag fick ställa mig upp i gåstolen för att klara av dom. Undersköterskan visade mig också hur lustgasen funkade och de var underbart att få andas i masken varje gång en ny värk kom. Efter sju värkar med lusgas så började de plötsligt göra fruktansvärt ont i ryggen så jag bad Magnus ringa på BM för jag ville ha sterila kvaddlar. BM kom in och jag bad om kvaddlar för att jag fått såna ruskiga ryggvärkar. Hon säger då åt mig att de inte är ryggvärkar utan krystvärkar och ber mig känna efter. Och ja mycket riktigt utan att jag märkt de så står jag där och håller emot krystvärkar. Jag får lägga mig ner och blir undersökt och de visar sig att jag på en halvtimme öppnat mig från fem till tio centimeter.

Så de är bara att börja krysta. Nackdelen med att det gått så fort att öppna sig helt är att bebisens huvud inte hunnit sjunka ner i bäckenbotten så av dom sammanlagda 50 minuter jag krystar så tar det mer än halva tiden att få ner huvudet i bäckenet. Krystvärkarna kommer nu med en minuts mellanrum och jag praktiskt taget bor i lustgasmasken och de känns som att jag helt tappar kontrollen. På slutet går det väldigt fort och jag känner hur huvudet är på väg ut, då ber BM mig att sluta krysta och de är inte det lättaste. Men allt går bra och prick 20.00 föds Liv. Jag är fortfarande rätt så groggy av lustgasen så när BM visar vad det blev för kön så har jag svårt att tro att det verkligen är en tjej. Jag har som varit så inställd på en kille hela graviditeten.